Produktionsdagboken är skriven av Joachim Hedén med drygt ett års
efterklokhet och minnesluckor.



Joachim Hedén

DAG 1

På väg till inspelningsplats är Martin max 2 centimeter från att köra in toppen av grip-bilen i ett träd som lutar ut över Hollywood boulevard. I bilen bakom stannar tiden, och vi ser för vårt inre hur vår röd skäggade försäkringsagent försvinner i en puff av blå rök – men, två centimeter är trots allt 2 centimeter.

Martin

Väl på plats trilskas poolrengöringsslangen – som fram till dess känts som viktig rekvisita. Så fort vi slår av rengöringspumpen som väsnas för mycket, hoppar slangen ur sitt fäste en halvmeter under ytan och ormar sig iväg på egen hand i poolen. Snabb konferens med Benny – kan vi köra med pumpen igång? Nähä, inte det… Miriam har halva överkroppen nere i poolen. Det går inte. ”F” it, låt slangen flyta som den vill, det ser bra ut ändå.

Miriam & slangen

”Quiet on the set” ”Roll sound” ”Camera” ”Speed” ”Mark” ”Scene 58, 1, take 1” ”ACTION” – Ok nu kör vi:-) Richard stegar fram mot kameran, träffar sitt märke – Amerikanska skådisar, teknik, de kan sitt skit, jag ler inombords… TYSTNAD… Ehm, borde det inte vara en replik där? ”LINE” säger Richard. Mer TYSTNAD… Miriam som dubblar som scripta hänger inte med i svängarna och förstår inte att Richard behöver bli sufflerad på första repliken på hela filminspelningen. ”CUT, RESET” Medan vi gör klart för tagning 2 hinner jag få lite magknip – fan, kan han inte sina repliker? Hela inspelningen kan skjutas i sank om han inte… ”ACTION” Richard går fram till sitt märke, missar det lite… och sen SWISCH! Rakt igenom, inga problem – Jag tror inte att han missar en enda replik på resterande 20+ dagar. Amerikanska skådisar, teknik, de kan sitt skit, jag ler inombords.

Richard innan första tagning

Efter lunch åker vi på vår första (och faktiskt enda) stora försening – vi har beställt dit en farbror med ett undervattens hus till kameran. Han ser ut som en tuff, men pensionerad marinkårs soldat. I planeringen har vi tänkt att vi skall hålla första dagen så enkel som möjligt – så, vi har bestämt oss för lite undervattensbilder. Det finns en logik i detta, men den är svår att förklara utan papper och penna. Planeringen spricker direkt när det i stället för 30 minuter, tar 2 timmar att montera in kameran i undervattenshuset.

Rumi & Undervattensfarbrorn

Rumi & Undervattensfarbrorn

Äntligen dags… jasså, ingen vattentät videotap. Ok, det är bara att hoppa i plurret för att kunna se vad vi filmar. När jag ber att få andas igenom hans back-up regulator vill han se mitt dykcertifikat. Vi står med vatten bara lite strax över naveln i en varm pool 300 meter från Hollywood boulevard – ja tack, han vill gärna se mitt dykcertifikat innan han låter mig andas under vatten. Julia intygar att jag faktiskt är PADI Open Water, och att hon själv är Dive Master, och är beredd att ta fullt ansvar – Ok då det biter, nu kör vi, 2 timmar sena.

Under vatten nu, marinkårs soldaten opererar kameran, jag ligger helt tokigt på sne i vattnet för att kunna se monitorn. Och, för övrigt ser jag inte så bra – undervattensfarbrorn hade inget extra cyklop, men vi hittade ett par simglasögon slängda i en buske bredvid poolen – funkar sådär. Första tagningen, nja, inte så bra kompositionsmässigt, vi kör igen. Tagning 2, 3, 4, 5… Nä, inte så bra kompositionsmässigt – kanske är det bättre att jag opererar i stället? Ok, vi gör så… Tillbaks under vattnet, jag tar tag i kameran, men då börjar han FIGHTAS med mig och vill ta tillbaks kameran. CUT! Upp över vattnet ”Ok, so I should operate the camera, all right?” Ner igen – samma sak den jäveln börjar dra och slita i kameran och vill inte alls att jag skall operera. Hinner fundera på om det är något fackligt… Upp igen ” So I should operate the camera, NOT YOU, ok? Ok – han ger upp. Ner igen, tagning 8 – där satt den:-)

Efter undervattens debacklet får vi resta Jennifer O’Kains sida av tre scener – hon blir nog lite besviken, men håller humöret uppe.

2 h sena

2 h sena

Innan dagen är slut ställs jag inför min första regi-utmaning av rang. En scen på poolkanten mellan Jennifer och Richard funkar inte alls. Det är ett känsligt läge… första problemet, de känner också att scenen inte funkar. Jag sätter mig på huk bredvid dem… har fan ingen aning om vad som är fel eller vad som måste ändras… ”Ok, we should change something…” Jennifer och Richard tittar uppmärksamt på mig… Fan, det är tomt… TYSTNAD. Men, helt plötsligt kommer det till mig – ”I think you should play it more quietly, just lower your voices two notches”. ”ACTION” Fan, det funkar!!! Nu kokar scenen. I bilen hem känner jag mig lite upprymd över min demon-regi: ”Just lower your voices”. 6 månader senare klipper jag bort all dialog från scenen, de spelar scenen så bra med bara rörelser, ögon, närvaro – det behövs inga ord. Min regi borde varit ”Ax the lines, just sit there” nåja, kanske hjälpte ”sänk-rösten-regin” till att lugna ner scenen så att den funkade ordlöst.

Inga repliker behövs

På det hela, en rätt så bra första dag.

DAG 2

Stor dag. Första gången vi har alla sex ”invånarna i huset” på plats samtidigt i en stor scen – ”fighten i köket”. Jag har storyboardat hela j**la scenen början till slut. Folk kommer, går, slåss, säger saker, hit och dit, sex skådisar igång, alla har repliker – komplicerat!!! 17 set-ups senare har vi scenen – tack gode gud för storyboarden. Jag är ganska bra på att hålla en scen i huvudet och se vilka vinklar som behövs, men den här gången var det tur att boardsen fanns.

Tack och lov för storyboards

Det lilla slagsmålet i scenen är lite av en slamkrypare när det gäller huruvida vi inom ramen för vårt avtal med skådespelarfacket måste anlita en stuntkoordinator. I förproduktionen har vi övertygat oss själva om att det som behöver göras faller inom ramen för ”vanligt skådespeleri”. I ärlighetens namn är det faktum att det till skillnad från när det gäller skådespelarna, inte finns några lågbudgetavtal för stuntkoordinatorer. Det finns väl någon logik i detta – man kanske inte vill ha en billig stuntkoordinator. Nåväl, ingen gnäller och det hela går som en dans – fast vi gör inte fler tagningar än nödvändigt.

Efter scenen märker jag något – skådisarna gillar varandra. De känner att de har klarat av en lite komplex sak och de har börjat gilla varandra. Viktigt!!!!


DAG 3

Vi skyfflar runt lite i inspelningsschemat och får vad som borde vara en ganska lätt dag. Vi gör några scener där Richard/Ethan visar runt i huset… inga problem.

Richard

På eftermiddagen gör vi våra första scener där Jude Tota, 1 år, AKA ”The baby” är med – han spelar inte, han ”är rollen” – Nothing but method!!! Det går ganska bra – det skall bli värre.

Jude Tota

Nu går det bra

Mot slutet av dagen hamnar vi trots allt i tidsnöd, och det blir väldigt stressigt när vi skall packa ihop. Reglerna är mycket strikta: om vi drar över 10 timmar från första till sista foten på location så måste vi betala övertid till location agenten. Men, vi lär oss något viktigt i stressen – Kyle, AKA ”Den bäst betalde mannen på setet” som får 250 dollar om dagen för att baby-sitta huset (allt enligt vårt avtal med locationagenten) är vår vän. Så länge inget går helt över styr, så kommer han inte att rapportera oss om vi är 15 minuter sena. Han låter oss också förvara en del grip-utrustning i ett hörn på tomten bakom garaget – helt i strid med våra avtal, men som sagt, Kyle blir vår kompis.

Vår vän Kyle

DAG 4

Om dag 2 var stor så är dag 4 ENORM! Vi gör 17 sidor manus på en dag med samanlagt 10 skådespelare. Det mesta utspelas kring ett middagsbord och detta är den enda dagen som vi har två kameror igång.

Eftersom vi är i USA kommer den inhyrda B-kameran förinställd på 23,976 bilder i sekunden i stället för 24 prick. Några månader senare sitter jag i klippningen och undrar varför ljudet inte håller synken under våra 15 minuters marathon-tagningar. 0.024 bilder i sekunden blir ganska många bilder när tagningarna är så långa.

Svettigast på setet är Benny som har 6 mikrofoner igång. Men, vad värre är, är att han har två inspelningsenheter igång, och den andra äter batterier nästan snabbare än Benny kan stoppa i dem. För att göra saken än värre, så har vi av budgetskäl tvingat på Benny uppladdningsbara AA batterier. De är inte bra. Dessutom är de en liten liten millimeter tjockare än vanliga AA batterier, så på toppen av allt fastnar de inne i apparaten – Benny är mycket arg ett tag där på kvällen. Linda måste åka 3 vändor ner i Hollywood och köpa AA batterier.

Men, scenerna blir bra. Jättebra faktiskt. Jag sitter där med B-kameran tickandes i fel frame-rate i mitt knä och funderar ett tag på om man inte borde göra en hel långfilm kring ett middagsbord. Kommer på att det redan är gjort (mer eller mindre) – ”Sista måltiden” tror jag, med en mycket tidig Cameron Diaz. Med B-kameran fångar jag lite av en tillfällighet en bild av Jennifer O’Kain som skall komma att bli lite avgörande under klippningen.

Om skådespelarna började tycka om varandra efter köksscenen dag 2 så händer nu något ännu större och djupare – hela ensemblen börjar lita på varandra, och när kvällen är slut går vi alla hem med leenden på våra läppar – vi har blivit en liten Framily.

Skådespelarna bor alla i Los Angeles, så de åker hem till sitt. Vi, alla svenskarna i Crew’t, åker hem till vårt lägenhets hotell – Oakwood Touluca Hills. Oakwood är ett klassiskt ställe i Hollywood där osannolikt många skådespelare har passerat revy tidigt i sina karriärer. Stället har ett smeknamn – ”the Woods” och är kanske mest känt för alla föräldrar från mellan-västern som släpar ut sina snygga barn i lämplig ålder till Hollywood, och skickar dem på auditions så länge sparpengarna räcker. Det är här de bor, networkar, och odlar sin egen subkultur. Det ordnas till och med skolgång inne på området.

Ikväll skall stället bli känt för något annat – i alla fall för ett gäng svenska filmarbetare.

Vi bor fördelade på två ganska stora lägenheter som ligger vägg i vägg med varandra. En dryg halvtimme efter att vi kommit hem från inspelning så yttras två för oss bevingade uttryck ungefär samtidigt – ett i var lägenhet.
I den lägenhet jag bor, kommer Charlotte utstörtande ur sitt sovrum och säger med ansträngd röst till Julia: ”Julia, we have a very big problem”.
Samtidigt i den andra lägenheten utbrister Miriam: ”Åh nej, det är bajs”

Det som föranlett båda kommentarerna är en mindre flodvåg av brunt, varmt, vatten, som VÄLLER fram i båda lägenheterna från våra badrum som ligger vägg i vägg. Ok, det är inte ”bajs” – det är bara huvud-varmvatten-ledningen som spruckit just under våra badrum. Den bruna färgen kommer nog från en blandning av smutsiga heltäckningsmattor, och jord/rost från läckan.

På 5 minuter är båda lägenheterna vattenfyllda. På de grundaste ställena är vattnet över fotknölarna. När vi springer runt och försöker rädda kläder och andra personliga tillhörigheter samt kamera och ljudteknik, så känner vi hur det börjar kittla i våra bara fötter – vattnet har nått upp till eluttagen!

Nästa dag som skulle varit tid för lite vila och återhämtning, blir en cirkus av lägenhetsflytt och omorganisering.

DAG 5

Som alla dagar på Oakwood börjar dagen med att den som är uppe först (vanligen Fredrik eller Rumi) gör en gigantisk laddning havregrynsgröt för vår gemensamma frukost. Konsistensen varierar från extra tjockt tapetklister till tunn sås – beroende på vem som lagar gröten. Rumi bryr sig inte så mycket, han tar 10% gröt och 90% äppelmos.

Vår vanliga väg till inspelningsplatsen går via turiststråket på Hollywood boulevard. Läderlappen och Wonder-Woman brukar stå på trottoaren redan vid 8-9 tiden på morgonen – de ser ganska så ensamma ut. Turisterna sover fortfarande.

Curson Avenue

Under dagen sätter vi en av filmens i sin enkelhet vackraste sekvenser när vi långsamt låter kameran följa Jennifer Christopher in i ett badrum. Fint!

Fin bild

Dagen avslutas med en lågmäld scen mellan Richard och Jennifer O’Kain ute vid poolen på kvällen. Tagningarna bara flyter, och vi har hittat vår rytm. Regimässigt handlar det bara om att knuffa lite här och dra lite där. Skådespelarna har hittat sina karaktärer och det mesta går av sig själv. Det är bara att ha tålamod, ge dem tillräckligt antal tagningar och vara uppmärksam på skiftningarna från tagning till tagning.

Jennifer O´Kain innan tagning

Jag har också lärt känna skådespelarna nu – jag vet att Richard, hellre varierar sitt spel mellan tagningarna, och att det därför är viktigt att se upp för kontinuiteten – både fysiskt och känslomässigt. Jennifer är mer stabil, men lite slumpartat så bränner det till 100% extra på någon tagning då och då, så hon behöver lite mer tålamod, och det gäller att fånga det när det händer. De andra har också sina speciella små egenheter. Just den där ljumma sen-oktoberkvällen känns det väldigt lätt och enkelt att göra film.

DAG 6

Idag är det lite halvnaket för Benny och Jennifer Christopher.

Det är lite känsligt – av naturliga skäl, men också avtalsmässigt. SAG’s regler tillåter naturligtvis nakenhet inom ramen för det konstnärliga skapandet av filmen. Men, reglerna är tydliga med att all eventuell nakenhet måste redovisas öppet från första casting annons. ”Maybe if you feel like it, you can take off your shirt” – det funkar inte. Samtidigt ville vi inte riktigt säga ”Nudity required” i våra casting annonser – det hade gjort det svårare att få bra skådespelare till ett lågbudget projekt, och helt ärligt hade jag haft lite dåligt samvete att kräva nakenhet för 100 buck om dagen.

Med lite (med betoning på LITE) tygbitar, modifierade kläder, och lite digitalfix i efterhand så skapar vi illusionen av nakenhet, och håller oss samtidigt inom avtalsramarna.

Benny får en ganska liten svart läder ”Thong” för att skydda sina ”Privates”. Julia har köpt den på Hustler på Hollywood bouluvard. Benny springer rundor i huset med den och spexar. Trots att han för vissa tagningar kan vara nästan fullt påklädd föredrar han sin ”Thong” – han verkar inte riktigt vilja ta den av sig.

DAG 7

Två barn på setet idag. Huh…

Barn 1, scen 1, tagning 1, ”ACTION” – Evan Donaldson, 6 år, travar fram till Richard som spelar basketboll för sig själv i begravningskläder. Richards första replik är ”Hey” men, i stället säger han ”Hi” – Evan 6 år räknar snabbt ut att den här killen framför honom behöver lite hjälp. Han teaterviskar till Richard ”You’re supposed to say HEY” – alla skrattar.

Evan har koll på replikerna

Allt går bra med Evan, bortsett från att jag aldrig skulle ha visat honom playback-monitorn eller låtit honom lyssna i mina hörlurar. Efter detta vill han bara sitta framför monitorn och titta och lyssna på sig själv i all evighet.

Barn Nummer 2 blir lite tuffare. På kvällen gör vi en scen där Jennifer Christopher skall hålla Jude Tota, 1 år, i famnen medan hon blir lite känslomässig och ger Benny en praktutskällning. Efter den första tagningen (och första utskällningen) har Jude bestämt sig – detta verkar vara en riktigt ostabil tant som han absolut inte vill bli hållen av… Ouch!

Efter detta är det mycket uppförsbacke med Jude. Men, i den färdiga filmen märker man inte av detta. Å andra sidan, det som finns med i filmen är de få bildrutor där Jude för några sekunder gav upp och lät oss hållas bäst vi ville med honom, det finns inte mycket material utöver detta. Det fanns inga tagningar att välja mellan, det fanns bara fragment av scener, och det var bara att klippa sig runt. Klipp Klipp! Under ett svagt ögonblick ångrar jag bittert att jag inte valde de där två identiska tvillingarna istället vid castingen, men de hade ju så satans fula frisyrer…

Som tur var hade Miriam fixat en ”Dummy” – en docka i hyggligt rätt storlek, som vi klädde i Jude’s kläder och använde för alla motbilder, och andra bilder där en liten fot eller något skulle vara nog för att sälja illusionen av Jude’s närvaro. ”Dummyn” Hittade man alltid på de mest oväntade ställen, och det var alltid lite läskigt i en halv sekund innan man registrerade att det var ”Dummyn” och inte ett riktigt barn med huvudet i en plastkasse.

Dummyn

Dummyn

Dummyn

DAG 8

Idag gör vi scener med ”The Real Estate Agent” – Marcia Ann Burrs. Hon är hysteriskt rolig. Och, en riktig ”dam”. Kan för mitt inre öga se henne glida runt i Hollywood på 50-60 talet. Men, hon har ingen ”off-knapp” – det är 100% energi, non stop, och efter 3-4 timmar är vi i crewt ganska matta, medan hon är redo för 10 tagningar till.

På kvällen gör vi en scen kring middagsbordet med bara Richard och Jennifer O’Kain. Den funkar inte alls. Fan – snabbanalys av situationen… Helv**e det är manus som suger. ”CUT, 20 minutes break” Jag kastar mig ner på golvet med sax, tejp, och penna och börjar strukturera om scenen och skriva till lite material. Richard och Jennifer är med mig – det känns lite spännande. På 20 minuter har vi sax-tejp-skrivit och repeterat en ny version av scenen – nu funkar den.

Problem

Inga problem

När vi packar ihop för kvällen inser vi att nästa dag i huset kommer att bli den sista, och vi blir lite sentimentala. Det har varit så fint och enkelt att vara på samma inspelningsplats varje dag. Vad är det för värld som väntar oss utanför huset på Curson avenue?

DAG 9

Sista dagen i Huset – ingen har tid att att vara sentimental över huvud taget. I dag är dagen vi skall hinna med allt som vi har restat de tidigare dagarna. Dagen flyger fram och vi hinner till och med med att smälla av lite snabba pressbilder på skådespelarna.

Hejdå huset

Under en scen mellan Richard och Jennifer Christopher skall Jude igen sitta i knät hos Jennifer medan hon levererar en lite känslosam monolog… Jude vill inte, men med en nappflaska välling vet vi att vi har EN tagning på oss. Alla beredda? Ok, in med nappflaskan, Jude börjar suga i sig vällingen i en farlig fart – ”ACTION” Scenen rullar på, men jag ser till min fasa att Jude suger i sig vällingen snabbare än någon ettåring i hela världen. Fan! Vällingen kommer inte att räcka scenen ut!!! ”20 sekunder innan scenen är klar tar vällingen slut. M****f***er, vi är helt rökta! Men, då händer det. Jude drar ut nappflaskan ur munnen och säger ”Mam” – vilket brukar vara början på högljudda protester mot allt som har med skådespeleri och filmarbete att göra. Men, i samma stund kastar han ett öga på Jennifer som vid det här laget gråter ganska stora tårar… Han fattar – tanten är ledsen. Plötsligt grips han av vad jag tror måste vara en ettårings första ögonblick av empati. Han tittar Jennifer djupt i ögonen, vänder sig till Richard som sitter mitt emot som för att säga: ”Hej, du där, tanten är ledsen – gör något.” När Richard inte reagerar vänder sig Jude tillbaka till Jennifer och gör en liten tafatt ansats till att sträcka ut en hand för att trösta henne. I det ögonblicket är det bara att ställa in Oscarsgalan. Alla håller andan – jag tittar oroligt på Patrik vid kameran – fick vi det? Jodå, vi fick det!

Magi

Vi packar ihop och lämnar huset på Curson avenue ungefär halvvägs igenom inspelningen och med drygt 2/3 av manus i säcken. Fortsättningen av inspelningen kommer att bli lite annorlunda med nya inspelningsplatser varje dag, och färre och kortare scener än vi vant oss vid i huset.

Fortsättning följer