DAG 10

Första dagen utanför ”huset” stannar vi hemma, och gör några små scener på Oakwood i en av våra lägenheter.

Scott visar sig från sin bästa sida när det gäller att hitta någon liten improvisation som fyller ut, och gör scenen mer verklig – idag är det en penna som han kastar upp, och ner, upp, och ner, upp och… mycket irriterande för Kelly/Annie som sitter bredvid honom. Svårt att veta om det är ”Kelly” eller ”Annie” som blir irriterad, och då, svisch rinner det över för Kelly/Annie som hugger pennan mitt i luften – Skitkul! Men, kameran rullade inte:-( Äh, inga problem, det kan vi göra om – 20 tagningar senare känns det inte lika lätt att fånga en penna i luften…

DAG 11

Stor dag, många scener. För första gången har vi lämnat Los Angeles och kört en knapp timme norrut till Valencia där det finns ett sjukhus- ”standing set”. Detta med ”standing sets” är en av de saker som gör det så sjukt enkelt att göra film i Los Angeles. I en stor hangar har någon byggt en replika av ett sjukhus – det är bara att komma dit och filma, helt utan alla problem det skulle innebära att filma på ett riktigt sjukhus.

Kelly och Scott på "sjukhuset"

Ett sjukhus set - inga problem!

Sjukhus, Rättegångssalar, Flygplans interiörer, tja nästan alla upptänkliga ”svåra” inspelningsplatser finns som standing sets.

Hela förmiddagen ägnar vi åt scener med ”Ethans pappa”. Vår babystjärna ”Jude” är också inblandad, och han trilskas mer än någonsin. Som genom ett under får vi allt det vi behöver, och scenerna klipper på något magiskt sätt ihop sig, men… trots att scenerna funkar i sig, landar de snett i den färdiga filmen. Klipp, klipp, och så var det bara magknipen kvar över att berätta för den äldre mannen som spelar ”Ethans pappa” att han blivit bortklippt från filmen.

Scenerna med Ethans pappa och Jude är inte de enda som jag klipper bort från dag 11’s inspelningsarbete. Av ett 10-tal scener, blir det bara 3 kvar i den färdiga filmen.

Lång dag, men alla i crew och cast håller humöret uppe, och när skådespelarna vill skoja lite med oss, använder de ofta sitt Svenska favorit ord – ”dåså”

DAG 12

Vi har hyrt vad vi kallar ett loft. Lite konstigt med tanke på att det är en tom butikslokal i gatuplan… vet inte riktigt var beteckningen ”loft” kommer från.

”Loftet” skall funka som 4 olika miljöer, så vi har anlitat ett par lokala filmskolestudenter som skall hjälpa oss att köra till IKEA för att hämta massor av rekvisita.

På väg in i parkeringsgaraget på IKEA Burbank, funderar filmskolestudenterna inte så mycket på om en 3 meter hög lastbil, verkligen kan gå in i ett utrymme som har 2,40 meter i takhöjd.

Vår försäkringsagent försvinner i en puff av blå rök. Nej, men Julia får ett producentsammanbrott, och jag är just då mycket glad att jag inte är filmskolestudent hårt fastkilad i en nu ganska platt U-Haul.

Som tur är har vi utan att riktigt varit medvetna om det tecknat något slags drulle-tillägg i vår produktionsförsäkring, och notan stannar på dryga 7.000 SEK. I sammanhanget känns det hyggligt överkomligt.

Jude är på plats igen, det känns som om vi spelar in med honom ständigt och jämt nu. Planen är att Jude skall sitta i knäet på Richard medan han spelar en scen. Jag yxar bryskt den tanken direkt efter att vi kämpat i timmar med bollar och nappflaskor för att få Jude’s uppmärksamhet riktad åt rätt håll under de 10-15 sekunder vi behöver med honom i Jennifers knä.

Efter inspelningen kommer Richard lite slokörad och med hundögon till mig och Julia och berättar hur mycket han sett fram emot just den scenen med Jude… Julia faller till föga och gör upp med Jude’s mamma och pappa om en extra tidig call time nästa dag så att vi kan göra ett försök. Jag anar att Richard tror att han skall ha lite bättre hand med Jude än Jennifer. Jag anar också att Jude har låtit Richard komma undan lindrigt så här långt…

DAG 13

Tillbaka i ”loftet” för en andra dag.

Nu får Richard smaka på andra bullar, Jude’s bullar – det tar två timmar snarare än den enda timmen extra som vi klämt in i schemat, men vi får det vi behöver, med nöd och näppe.

Senare under dagen spelar vi in en scen med Marcia Ann Burrs, AKA ”the real estate agent”. Hon skall äta massvis av M&M’s i scenen och hon ber mig om en ”spit-up-cup” – jag, ett levande frågetecken… spit-up-cup? Då fattar jag, någonstans att spotta ut alla halvtuggade M&M’s. 5-6 tagningar senare tror jag Marcia Ann Burrs, aldrig mer kommer att äta en M&M i resten av sitt liv. Men hon är ändå glad, och som alltid, 100% på.

I slutet av dagen är vi 10 man som återpacketerar rekvisita från IKEA. Packar man fint, kan man lämna tillbaka det mesta. Tricket är bara att sprida ut sina inköp över en stor mängd kontantkvitton.

DAG 14

Lätt dag, Benny skall hångla lite med en ”hot blonde” bredvid en gul Corvette, och på kvällen skall vi ta EN bild av Jennifer O’Kain när hon går in på en flygplats.

I ljuset av alla terrorhot kan det ju verka krångligt/omöjligt att spela in på LAX, en av USA’s mest trafikerade flygplatser – men, 500 dollar och en ganska tjock säkerhetsvakt senare så har vi vår bild och vårt ”release form” undertecknat, allt 100% enligt regelboken.

Någon vecka senare sitter vi på San Fransiscos filmkommission och hör oss lite försiktigt för om möjligheterna att bogsera en bil över Golden Gate Bron – filmkommissionären får något mörkt i blicken och berättar med myndig stämma att handläggningen av en sådan förfrågan kan ta upp till 2 månader och måste utredas av ”Home Land Security” i Washington, och kan kosta hiskeliga summor.

Vi funderar ett tag på att fråga om det är några särskilda regler och bestämmelser om man bara vill köra över bron med en kamera inne i bilen, men bestämmer oss för att det nog är OK. Ingen idé att väcka den terroristbjörn som sover.

Golden Gate

Fyra år tidigare, har vi haft toppen av Empire state Building i New York helt för oss själva i 3 timmar en tidig Juni-morgon när vi spelade in ”New York Waiting” – kostade 430 Dollar, som senare blev efterskänkta.

Som de säger i USA – ”Your milage may vary”

DAG 15

Idag är det den 4 November, och det är valdag i USA. Om man utgår från de människor som vi träffar dagligen i södra Californien – skådespelare, och Starbuckskunder som inte verkar ha något hem, så förefaller det helt omöjligt att valresultatet blir något annat är Obama 100% McKain 0%.

Obama 100%

Idag skall vi spela in ett par scener på en strand i Sycamore Cove, en knapp timme upp längs kusten. I en scen skall Richard ut i det RIKTIGT kalla vattnet. Några månader senare blir den delen av scenen ytterligare ett offer för klipp-saxen.

Richard efter det kalla badet

Scener på stranden

Känns lite som semester, men i slutet av dagen infinner sig ett visst vemod när vi börjar inse att inspelningen närmar sig slutet. Vi i inspelningsteamet tar en gruppbild på stranden tyvärr utan Julia som är iväg någonstans och gör producent saker. Vi lämnar en symbolisk plats för henne i gruppbilden.

Teamet med plats för Julia, producenten

På kvällen får jag ett e-mail från Jennifer Christopher som tackar oss alla för vad som varit den bästa inspelningsupplevelsen i hennes karriär, jag blir lite rörd.

Jennifer och Richard

Den kvällen vinner också Obama presidentvalet, inte med 100 mot 0 men med ganska mycket.

Dag 16

Vi har hyrt ett strandhus i Malibu, kändis-strandhängen duggar tätt men vi tänker inte så mycket på det.

Strandhus i Malibu

Lite tuff dag för Richard och Jennifer, känslosamma scener och lite halvnaket igen, men de tar allt med gott mod. För teamet blir det en ganska lugn dag och det känns som att alla för första gången kan luta sig tillbaka lite och njuta lite av var vi är och vad vi gör.

DAG 17

Squashdagen!

Här i Sverige känns ju squash inte särskilt exotiskt, men i USA spelar man bara ”Raquet ball” – ungefär samma sak, men jag har snöat in på att det skall vara just SQUASH som Richard och Benny spelar i en scen där Richard’s karaktär Ethan får lite stryk, både i matchen och mentalt. Detta skall komma att stå oss lite dyrt på stressmätaren…

Efter en hel del om och men, så har vi lyckats få tillstånd att spela in på en av endast två (!) squash banor som finns i hela Los Angeles. Ok så långt, men det är rekvisitan som skall komma att ställa till problem. Vi har ringt till en stor sportaffär och försäkrat oss om att de har Squash-rackets och Squash-bollar på lager. När vi i ganska god tid på morgonen innan inspelningen kommer till affären håller expediten fram ett par ”Raquetball” racketar, och följande konversation utspelas:

-But these are ”Raqcketball” racquets.
-Yeah, Squash.
-No, they are RAQUET-BALL raquets.
-Yeah, that’s what you wanted.
-No, we wanted SQUASH raquets.
-Yeay?
-SQUASH!
-But everybody plays raquetball here. It’s more fun.

Tre sportaffärer senare med ungefär samma konversation, och nu RIKTIGT sena till inspelning, funderar jag på om ett Raquetball set för barn kanske kan dubbla för squashrackets. I den fjärde affären får vi äntligen napp.

Resten av dagen jagar vi vår egen svans för att hinna ikapp all den tid vi förlorat, och jag har lite dåligt samvete och tänker att det kanske hade gått lika bra med Raquetball…

Squash scenen

Dag 18

Bara en scen att göra idag, men den är viktig. Det är en av de scenerna som Jennifer O’Kain och Richard spelat tillsammans i sin audition, och vi har gått igenom scenen flera gånger i repetitionerna. Så, skådespelarna är väl bekanta med materialet… kanske för bekanta… det saknas någon nerv i slutet av scenen…

Måste ändra något… Jag ber Jennifer kasta en tvättsvamp i vasken – hårt som fan – i slutet av scenen… Tystnad, tagning – och helt plötsligt, MAGI. Helt fascinerande hur en så liten sak kan förändra en hel scen. Vi behöver bara en tagning, och scenen är för mig i sin enkelhet ett av de starkaste ögonblicken i filmen.

Dag 19

”The Club”

Den här dagen är den enda som vi gått och varit lite rädda för. Vi skall ha 50-60 statister nere i en källare som vi skall förvandla till en nattklubb.

Finns en rad problem med detta.

Det första problemet dyker upp redan på morgonen när våra 50-60 statister bara verkar bli ca 30… Det visar sig att runt hörnet från vår inspelning pågår inspelningen av ”Who want’s to be a Pussycat doll” (heter serien verkligen så?). De behöver också statister denna dag, och har helt enkelt gått ut på gatan och börjat kidnappa våra statister genom att erbjuda ett bättre dagsarvode – fan ta Pussy Cat Dolls!

Några telefonsamtal senare av Linda verkar det som att vi i alla fall kommer att få ihop ett drygt 40 tal – det räcker.

Nästa problem är att med begränsad budget och små resurser förvandla källaren – som för övrigt används flitigt för skräckfilms inspelningar (en tidigare produktion har lämnat en skylt efter sig som pekar på ett riktigt läskigt källarrum ”Kill room” står det på skylten) – till en nattklubb med både lite edge och lite snazz. Patrik och Miriam trollar med ljus, rök och mikroskopiskt med rekvisita, och det blir fantastiskt bra. Vi hittar en stor fläkt inne i ”Kill Room” som vi använder som bakgrund i sceneriet – lite ”Angel heart” (visst var det en fläkt med där?) och 80-tal, men det funkar…

Tredje problemet är att det behövs lite särskilda tillstånd och övervakning av en brandingenjör när man skall trycka ner 50 pers i en källare. Detta är väl inget problem i sig, problemet var att 30 sekunder efter utsatt sluttid ville brandingenjören stänga av huvudströmmen och gå hem! Julia lyckades förhandla till sig en extra timme. När den timmen var över var vi nästan, nästan klara – kanske 10 minuter till… men, nu ville brandingenjören VERKLIGEN gå hem. Han stod med handen på huvudsäkringen medan vi gjorde vad Julia lovat honom var sista tagningen. Men, vi lurade honom lite – efter den sista tagningen ropade jag aldrig ”CUT” (det var det magiska ordet brandingenjören stod och väntade på) utan med gestikulerande och på svenska fick jag alla att återställa till ytterligare en tagning så att det inte märktes att vi smög in en extratagning – ibland får man vara lite lurig i lågbudgetproduktioner.

Vet inte varför brandingenjören hade så himla bråttom därifrån, kanske han skulle hem och titta på ”Who want’s to be a Pussy Cat Doll”.

Från källare till nattklubb

P.S.

På hela inspelningen drog vi faktiskt bara över sammanlagt 4 timmar – fantastiskt jobbat alla. Ok, 4 timmar och en smygtagning.

Dag 20

Sista inspelningsdagen i Los Angeles är egentligen inte ens en halvdag. Vi gör en scen i downtown på ett cafe. 2 bilder, 2 timmar – in och ut färdigt. Delar av teamet har redan åkt hem till Sverige, och vi har rekryterat ”Rob” – filmskolestudenten som körde in lastbilen i Ingvar Kamprads betongtak för att hålla bommikrofonen… han är inte lika bra på det som Benny/Martin. Inklusive en inhyrd sminkös (Charlotte har också åkt hem till Sverige) så är vi nere på 5 personer i teamet – för första och enda gången känns det lite lågbudget på ett dåligt sätt, men scenen blir bra.

Dag 20+1+1

För de sista två dagarna på hela produktionen åker vi till San Fransisco. Vi filmar en scen nere vid vattnet vid ”Marina Green” som några månader senare hamnar på klippgolvet. Vi filmar en hel del etablerings-exteriörer i SF som också hamnar på klippgolvet. Men det som blir kvar i filmen är en bild av Jennifer O’Kain i en bil på väg över Golden Gate -bron. Det är den scenen, den bilden, som var det första jag såg framför mig i mitt inre öga när började skriva manus. Så, det känns lite passande, som att cirkeln sluts, när det är den sista bilden vi tar på hela inspelningen.